Sakta vi gå genom stan

Efter en trevlig kväll med en vän som nyss blivit mamma och en annan vän som snart ska bli det kände jag för en promenad hem. Vårregnet hade precis upphört, klockan var strax nio och det började skymma i luften och tändas i fönstren. Skiftbyte mellan de som ska hem efter afterworken och de som är på väg ut med systemetkassar i handen och förväntansfulla frisyrer.

Jag älskar att promenera genom stan och titta hur folk har det hemma, spana på folk som sitter med filtar på uteserveringar och undersöka affärernas nedsläckta skyltfönster. Andas kvällsluft och tänka på mitt.

Men. Det är så störigt att hela tiden titta över axeln, gå fort och rakt i ryggen med nycklarna i handen. Undvika vissa gator för att de är för folktomma. Att gå i parken eller längs med vattnet där det saknas gatubelysning gör jag inte. Jag hatar att det är så. Jag vill kunna sakta gå genom min stad utan att vara rädd att något ska hända. Och jag vet att de flesta övergrepp och våldtäkter mot kvinnor sker i hemmet av någon man känner. Överfall med en okänd gärningsman är extremt ovanliga. Men media säger åt mig att vara rädd. Jag har hört sen jag var liten att jag ska akta mig. Och det gör jag, ganska instinktivt. Begränsar mig.

Annonser

Herta Müllers tidiga essäer

Här är en skiss jag lyckades åstadkomma i Illustrator till ett projekt i skolan. Det handlar om ett personlighetstest för en fiktiv stadsfestival.

Är mer nöjd med texten än med bilden, kanske tur att jag läser till copywriter ändå. Om jag hade gjort det där testet hade jag LÄTT blivit nedanstående figur.

Vårtecken

Varje vår är det alltid någon välklädd moderedaktör som säger: ”I vår kommer hatten tillbaka! Det kommer äntligen bli trendigt med hatt igen.” Så visas några hattar upp och man åhar och ahar sig av välbehag för nationens hjässor åter kommer att vara eleganta och täckta av välmodellerat tyg.

Så kommer våren, och även om hatten inte blir mer trendig än vad den varit tidigare år är hattpratet ett säkert vårtecken.

Beviset!

Gaddning?

Jag har precis köpt en ny cykel. En tjusig Monark som just nu står i hallen och bara väntar på att bli cyklad.

Man kanske skulle passa på att gadda sig för att högtidlighålla detta faktum?

Tattly.com har världshistoriens grymmaste temporära tatueringar. Så om man tröttnar på cykelmotivet kan man ju slänga på en karusell, eller något annat bad ass-motiv?

 

Ångraknappen

Jag håller på att lära mig hur min nya Wacom-ritplatta egentligen fungerar. Det är en dröm att kunna rita, rita lite till, skissa lite och sen – skitockså – rita helt fel och därefter trycka cmd+z. Lätt som en plätt att ångra och börja om, utan att behöva sudda eller skissa över allt.

Jag får flashbacks till min barndom. Jag hade någon slags skissprogram med Disneyfigurer på pappas dator som jag brukade rita med när jag var liten. (Fråga mig inte var det kom ifrån men det var fantastiskt! När man ritade med en av kritorna kom det ut glitterstenar! Och nyckelpigor!)  Där fanns en röd ångraknapp som lät som en sirén. Jag använde den så mycket att jag till slut blev frustrerad när jag lekte IRL och inte kunde ångra min misstag med sirénknappen.

Samma sak hände häromsisten när jag skulle pyssla grattiskort till en kompis. Jag limmade fel och försökte – okrydd – trycka cmd+z i luften. Funkade inte.

Pysslet

Resultatet

Men ändå!

Tänk vad en promenad kan göra för sinnet. En timma i vårgöteborgs dammiga skymningssol känner jag mig som en ny människa, med nya perspektiv. Hitta på idéer, vara kreativ med nya människor, få sin utbildning betald av staten, leva i en demokrati, etc. etc. Det finns faktiskt de som har det värre. Därför lämnar jag oron bakom mig och satsar på att har roligt under (minst) 48h.

Olskroken i vårsol