När jag var liten var jag besatt av tanken om att tiden gick och gick och aldrig kom till dörren. Jag hade också svårt att förstå det här med HÄR och DÄR och konceptet att platser fanns kvar även när jag lämnade dem. Jag kittlade mig själv med vad som syntes vara helt bisarra tankar – som att min bänk i klassrummet skulle stå på samma plats i klassrummet hela jullovet, eller att personer som fått längre hår hållit på att växa ut det medan jag inte träffat dem, eller att min syster fanns innan jag var född.

Jag brukade lämna små markörer till mig själv, skjuta ut en burk i bokhyllan precis över kanten när vi åkte på husvagnssemester så att jag skulle kunna komma tillbaka och se – ”titta, gamla Anna från innan vi åkte på husvagnssemester har lämnat den här burken på sned! Och den står kvar på sned! Trots att gamla Anna inte finns längre och att jag har varit på husvagnssemester.” Jag brukade förundras över hur olika rum kunde te sig, beroende på tid. På julafton var vardagsrummet fyllt med paket och förväntan och porslinstomtar och när mamma och pappa hade tråkig främmat på besök var rummet bara stelt och gäspigt. 

Jag tycker fortfarande allt det här är knepigt, men jag har lärt mig att hantera det. T.ex. har jag svårt att förstå att kända människor existerar även när man inte ser dem på film (Paul Rudd kanske äter en korv just nu!) och att minnen bara är konstruktioner. 

Alla de här tankarna väcktes till liv av ett enda litet inlägg hos min favoritbarnbokstecknare Lisen

Annonser