Efter en trevlig kväll med en vän som nyss blivit mamma och en annan vän som snart ska bli det kände jag för en promenad hem. Vårregnet hade precis upphört, klockan var strax nio och det började skymma i luften och tändas i fönstren. Skiftbyte mellan de som ska hem efter afterworken och de som är på väg ut med systemetkassar i handen och förväntansfulla frisyrer.

Jag älskar att promenera genom stan och titta hur folk har det hemma, spana på folk som sitter med filtar på uteserveringar och undersöka affärernas nedsläckta skyltfönster. Andas kvällsluft och tänka på mitt.

Men. Det är så störigt att hela tiden titta över axeln, gå fort och rakt i ryggen med nycklarna i handen. Undvika vissa gator för att de är för folktomma. Att gå i parken eller längs med vattnet där det saknas gatubelysning gör jag inte. Jag hatar att det är så. Jag vill kunna sakta gå genom min stad utan att vara rädd att något ska hända. Och jag vet att de flesta övergrepp och våldtäkter mot kvinnor sker i hemmet av någon man känner. Överfall med en okänd gärningsman är extremt ovanliga. Men media säger åt mig att vara rädd. Jag har hört sen jag var liten att jag ska akta mig. Och det gör jag, ganska instinktivt. Begränsar mig.

Annonser