Go fug yourself, patriarchy!

Etiketter

emma stone

Jag har följt bloggen Go Fug Yourself i nästan tio år. Heather och Jessica skriver om mode på ett välformulerat och intelligent sätt, kryddat med en intern humor bara en  trogen läsare förstår. Fugging handlar i stort sett om att kommentera en känd persons kläder och fug betyder helt enkelt fantastically ugly. Som bloggarna själv skriver i sin FAQ: ”Fugging is the act of posting on one’s blog in order to identify something excruciatingly ugly. Ex: “Hey, I am fugging Li’l Kim again for wearing only a tiny piece of cloth.””

Det bästa med GFY är att de aldrig skriver nedvärderande om kvinnors kroppar och hur dessa kropper ser ut, borde se ut eller hur mycket de väger. Det är det som hänger på kropparna som räknas, och framförallt tankeprocessen som ledde fram till de olika klädvalen. En äkta fug görs med värme och respekt och de personer som oftast råkar ut för en fug är också personer som bloggarna själva älskar, som Chloe Sevigny, Kirsten Dunst och Tilda Swinton.

Häromsisten postades en så kallad Fug the cover – ett tidningsomslag med skådespelerskan Emma Stone råkade ut för en rejäl dissning.

Och det med all rätta. GFY’s kommentarer handlar främst om varför en tidning väljer att kalla en kvinna för stilikon och sen stylar henne med ”a) nothing stylish, b) a hideous strapless bra, and c) bedhead, while d) she looks half asleep”.

Men på ett djupare plan – är det inte sorgligt att en ung kvinna som uppenbarligen är stark, oerhört talangfull, målmedveten, strategisk, rolig och smart obönhörligen måste porträtteras som svag, obetydlig, förvirrad och dödstråkig? Vad är det för strukturer i samhället i stort och poulärkulturen i synnerhet som gör att kvinnor med toppjobb, framgång och potentiell makt måste oskadliggöras och förminskas? Det pågår hela tiden, detta förminskande, förringande och föraktande. Och har man väl börjat lägga märke till det går det inte att blunda.

För den som vill fördjupa sig i skillnaderna kring hur män och kvinnor framställs på bild rekommenderar jag Genusfotografens senaste inlägg med fyrtio fullkomligt förkastliga bilder.

Diskbänksrealism

Dagens bild föreställer en indignerad man med Joni Mitchell-komplex som precis upptäckt att paradiset inte är vad det borde vara.

Och nu blir det reklamfilm

Etiketter

enrico palazzo

Igår inleddes vår kurs om reklamfilm. Kursen leds av Jim och Carl som arbetar på Hey, it’s Enrico Palazzo och när de föreläste för oss satt de uppkrupna i en soffa och såg mysiga ut.

Gamla män

Jag blir ofta rörd när jag ser gamla män. Kan inte riktigt förklara varför, det är något med deras sköra uppsyn, dåliga hållning och att de väldigt ofta har byxor som sitter väldigt högt upp.

Den här mannen satt mittemot mig på ett tåg häromsisten. Han och hans fru fikade på sin medhavda matsäck och småpratade om sånt de såg fara förbi utanför fönstret.

Tid och rum

När jag var liten var jag besatt av tanken om att tiden gick och gick och aldrig kom till dörren. Jag hade också svårt att förstå det här med HÄR och DÄR och konceptet att platser fanns kvar även när jag lämnade dem. Jag kittlade mig själv med vad som syntes vara helt bisarra tankar – som att min bänk i klassrummet skulle stå på samma plats i klassrummet hela jullovet, eller att personer som fått längre hår hållit på att växa ut det medan jag inte träffat dem, eller att min syster fanns innan jag var född.

Jag brukade lämna små markörer till mig själv, skjuta ut en burk i bokhyllan precis över kanten när vi åkte på husvagnssemester så att jag skulle kunna komma tillbaka och se – ”titta, gamla Anna från innan vi åkte på husvagnssemester har lämnat den här burken på sned! Och den står kvar på sned! Trots att gamla Anna inte finns längre och att jag har varit på husvagnssemester.” Jag brukade förundras över hur olika rum kunde te sig, beroende på tid. På julafton var vardagsrummet fyllt med paket och förväntan och porslinstomtar och när mamma och pappa hade tråkig främmat på besök var rummet bara stelt och gäspigt. 

Jag tycker fortfarande allt det här är knepigt, men jag har lärt mig att hantera det. T.ex. har jag svårt att förstå att kända människor existerar även när man inte ser dem på film (Paul Rudd kanske äter en korv just nu!) och att minnen bara är konstruktioner. 

Alla de här tankarna väcktes till liv av ett enda litet inlägg hos min favoritbarnbokstecknare Lisen

Sommarlovar

Efter en termin på Reklam och marknadsföring har jag lärt mig massor om tulpaner, Lysekil, varumärken, InDesign, gruppdynamik, PR, digital kommunikation och om, tja, livet.

Under sommaren ska jag mestadels vara ledig och engagera mig i det här som var syftet med att säga upp sig och byta bana i livet – hitta mig själv.
Det kommer att innebära bl.a.

Att jag ska lära mig sy.
Att jag ska illustrera mera.
Att jag ska cykla runt i stan tidigt på morgonen.
Att jag ska börja meditera.
Att jag ska återuppta yogan.

Precis som det gjorde när man fick sommarlov som liten så känns det nu som att sommaren är oändlig. Bad som ska badas, sommarkvällar som ska ramlas runt i, jordgubbar som ska ätas, roadtrips som ska åkas och pussar som ska pussas.

Have an interesting life

Andreas Elgh från the Compadres kom till oss och workshoppade om idéarbete. Enligt honom är det bästa sättet att bli en bra reklammakare att ha ett intressant liv. Och att ibland prata med folk som inte jobbar med reklam.

Dear Robert

Robert Wysoki från Dear Friends var hos oss och pratade projektledning och projektverktyg. Han lärde oss bl.a. om Pink dot-fenomenet.

Göran måste med!

När vi hade föreläsning med Martin Johansson från Dragster fick vi veta att Göran (alltså chefen med beslutfattarmandat) måste vara med på alla viktiga möten och att det är smartare att prata ridsport än att prata Kotlers marknadsteorier när man kallpratar med kunder i Bollebygd.

Varför varumärken

I början av terminen hade vi föreläsning med Johan Gromark. Det handlade om varumärken och var (minst) såhär intressant.